Dialektresan

ATT BEVARA ELLER INTE BEVARA – DIALEKTEN

Jan-Olof Johansson scenen red2

Förr tvingades man att lära sig prata vårdat i skolan, men idag vill många istället bevara dialekterna. Samtidigt ryktas det om att de är på väg att försvinna. Följ med på en resa genom dialektens historia.

 

Text och foto: Marielle Theander Olsson

Symbol Stycke ny

– Folk springer omkring å roper på hjälp, va äre som har hänt?
– Jaru Stor-Sven, nu ligger din sôn likväl som mi doter på sjöbôtten. Å allt för din högfärds skull.
Stor-Sven sitter på en stol med handen för pannan, till synes nära på att börja gråta.

Sveabiografen i Arvika är mörk och tyst. En gräsklippare brummar någonstans på avstånd utanför den öppna sidodörren, men ingen tycks höra den. Lysrören i taket sprider ett gulvitt ljus över scenen där två fäder sörjer sina barn som de tror har drunknat. Allvaret går nästan att ta på när Sällskapet Wermlänningarne repeterar inför årets premiärföreställning. Sedan 1928 har föreningen satt upp sång- och folklustspelet ”Värmlänningarna”, en värmländsk Romeo och Julia-historia om Erik och Annas kamp för att få gifta sig med varandra. Det som gör sällskapet unikt är att de följer originalmanuset på värmländska som skrevs 1845.
– Vi är så illa tvungna, för det står i våra stadgar att vi måste följa manus som FA Dahlgren skrev. Det är hela syftet med spelet, att bevara dialekten, säger Kenneth Larsson.

Han har deltagit i spelet i 17 år varav 10 år i den nuvarande rollen som Stor-Sven, och är kassör i föreningen. Kravet på värmländska har lett till att de fått lära vissa deltagare hur de ska prata.
– Det är inte så noga med uttalet av varje litet ord men vissa ord är med för att de är roliga och då ska man ju använda dem, säger Kenneth Larsson.
– Samtidigt måste vi lära de yngre vad orden betyder. De vet inte vad en ”höhässja” är, så man får förklara saker och ting för dem, säger Jan-Olof Johansson, sällskapets ordförande som spelar rollen Ola i Gyllby.

Ord som inte längre används i vardagen försvinner med tiden, så det är ganska naturligt att yngre personer inte känner till dem idag. Dessutom håller dialekterna i Sverige på att jämnas ut. De senaste femtio åren har dialekterna blivit allt mer lika varandra och närmar sig standardspråket, den form av språket som i motsats till dialekter är språkmässigt neutral.
– Det beror på vad man menar med dialekt, men de riktigt gammaldags dialekterna kommer nog inte vara kvar. Däremot finns det väldigt tydlig lokal prägel på de flestas språk, säger Margareta Svahn, docent i Nordiska språk och universitetslektor vid nordiska språk i Uppsala. Hon har nyligen skrivit en bok om dialektutjämningen i Västsverige tillsammans med kollegan Jenny Nilsson.

Jan-Olof-Johansson-och-Kenneth-Larsson red22

Jan-Olof Johansson och Kenneth Larsson.

"De riktigt gammaldags dialekterna kommer nog inte vara kvar."

Margareta Svahn_docentnordiskaspråk red

Margareta Svahn, docent i Nordiska språk och universitetslektor vid nordiska språk i Uppsala. Foto: Västgöta nation Uppsala

 

Dialektutjämningen beror på att vi idag inte bor kvar i samma socken där vi föddes utan förflyttar oss mer, reser utomlands och kommunicerar med människor från hela världen. I många delar av Sverige har det gått så långt att man inte ens tänker på att det finns en tydlig dialekt att bevara.
– Men om det i ett visst område finns en gammaldags dialekt kvar så tror jag att det finns en önskan att bevara den, säger Margareta Svahn.

Hon menar att Fredrik Lindström med tv-programmen Värsta språket och Svenska dialektmysterier gjorde många nyfikna på dialekter. Men hon tror också att programmen kom i en tid där vi är intresserade både av det globala och det lokala. Kan det rent av vara så att människor har förstått att dialekterna håller på att jämnas ut och då blir mer intresserade av att bevara dem?
– Ja, det kan nog handla om att man inte vill förlora det ändå. Det lokala i språket fascinerar och det kan ju vara för att det inte är så många som pratar så längre, säger Margareta Svahn.

 

Symbol Stycke ny

Kenneth Larsson scenen red

Kenneth Larsson (till höger) spelar Stor-Sven. I den här scenen är han arg på sonen Erik för att han vill gifta sig med den fattiga flickan Anna.

På Sveabiografen tar man några minuters paus mellan två olika scener. Småprat hörs från de mörkröda biografstolarna. De saknar några personer till bröllopsscenen. Jan-Olof Johansson får täcka upp och spela Löpar-Nisse, en figur som gärna kryddar sina historier lite extra och berättar dem med hög röst och stora armrörelser.
– En halv aln bre va han, mella öga. Å när han tale te mä så va de ackurat som om åska hade börja gått.
Han stampar foten hårt i scengolvet.
– Nej nu ljuger ni, om ni så aldrig har gjort det förr.
– Å tig du. Ljuger jä, herr patron?

För Sällskapet Wermlänningarne är det viktigt att de gamla orden bevaras.
– Det har nog att göra med en slags trygghet, det är lite nostalgi sådär, säger Kenneth Larsson.
– Jag är släktforskare i botten så då kan det vara bra att förstå vad gamla ord betyder. Vi förkastar all vår historia om vi glömmer det här, då kan vi lika gärna slänga våra historieböcker också. Är man lite historieintresserad så ska man inte bara komma ihåg att Karl XII stupade 1718, det är kanske ännu mer intressant att komma ihåg vårt gamla språk, fortsätter han.
I sina roller brer de gärna på lite extra med gamla värmländska ord bara för att det är roligt, men både Kenneth Larsson och Jan-Olof Johansson försöker hålla fast vid sin dialekt även i vardagen.
– Man tänker inte på varje ord man säger, men det är klart att vi försöker prata värmländska. Det är därifrån vi kommer och det är en del av oss själva. Det är som om man skulle gå omkring i kostym och slips hela dagen och inte känna sig hemma riktigt, så är det väl om man pratar fel dialekt, säger Kenneth Larsson.

De har förståelse för att samhällets förändringar påverkar språket, men de tycker ändå att det är tråkigt om dialekterna skulle försvinna helt.
– Tänker vi flera hundra år framåt så har vi fått en helt ny befolkning i Sverige, och då kommer säkert värmländskan att bli helt annorlunda. Det ändrar sig hela tiden, det är nog inget vi kan göra något åt, säger Jan-Olof Johansson.
– Varje generation pratar på sitt sätt tills man blir borta, nästa generation pratar inte på samma sätt. Det är ingen tragedi med det, men det är synd om ingen till slut förstår varken vad folk skrev eller pratade om förr, säger Kenneth Larsson.

Våra dialekter har inte alltid setts som något man ska bevara. I folkskolan försökte man i princip utrota dialekten bland skolbarn. Det stod i skollagen att idealet var att tala som de högsta sociala skikten i området där man bodde. För barn som gick i sockenskolor på landsbygden märktes det kanske tydligast när de flyttade in till en större stad för att börja i realskolan eller gymnasiet.

– De blev utskrattade för att de pratade dialekt och fick verkligen lära om, säger Margareta Svahn.

– Om man bodde i Göteborg så fick man öva sig i att inte säga ”kôngen”, för det heter ju kungen, ”det heter inte ”durr” det heter dörr”. Så tror jag inte att folk säger till någon annan idag, fortsätter hon.

När Kenneth Larsson växte upp i Mangskog en bit utanför Arvika så reflekterade han inte över hur han pratade. Men i nionde klass blev han flyttad till en skola där alla utom han själv och en flicka till kom från Arvika.

– Det var ingen som var otrevlig men jag fick ett öknamn. ”Tobyn” kallade de mig för jag var från Tobyn i Mangskog. Då ändrade jag min dialekt lite grann till Arvikadialekt. I skolåldern var det inte så roligt att vara udda. Sen när man blev äldre har man med ökat självförtroende tagit tillbaka dialekten, säger Kenneth Larsson.

Jan-Olof Johansson visar foto red

Jan-Olof Johansson visar upp en favoritbild från en av många föreställningar.

Faktaruta dialekter Marielle

Hör Jan-Olof och Kenneth berätta om sina värmländska favoritord:

      

Symbol Stycke ny

Kenneth Larsson

"Vi förkastar all vår historia om vi glömmer det här." Kenneth Larsson är släktforskare och tycker att det är viktigt att gamla ord inte glöms bort.

Jan-Olof mfl scenen red

Sällskapet Wermlänningarne repeterar inför årets premiärföreställning.

 

Fram tills 80-talet fick man inte prata någon slags dialekt i radio och tv. Idag hörs folk som pratar på olika sätt både i medier och i populärkulturen. Margareta Svahn menar att vår mer accepterande syn på dialekter hänger ihop med samhällsförändringen i stort.

– Vi har lagar om att folk ska få prata sitt minoritetsspråk och det finns en mycket större tolerans för språklig avvikelse idag. De flesta människor känner en slags tillhörighet med platsen man kommer ifrån och det är jätteviktigt att man inte ska behöva förändra sitt språk för att duga eller passa in, säger hon.

När lokalradion och lokal-tv kom förändrades synen på hur man skulle prata i medierna.

– Då var det ganska trevligt att lokal-tv på Gotland hade gotländska journalister som lät lite gotländska. Då bidrar det till att folk tänker ”om de på tv kan prata dialekt så kan vi också prata dialekt”, säger Margareta Svahn.

Många fler studerar idag och det har också påverkat hur vi ser på dialekter.

– Sedan finns det många människor som pratar något annat språk än svenska i Sverige. Då kan man inte förvänta sig att de ska låta helsvenska i sitt språk, och då kan vi inte heller förvänta oss att de från Norrland eller Skåne ska prata standardspråk. Så jag tror att det handlar om mångfald.

Margareta Svahn tror inte att dialekterna kommer försvinna än på ett tag.

– De närmaste femtio åren kommer det nog att stå ganska still, eftersom idealet inte är standardsspråk. Dessutom bor många kvar och behöver inte flytta så långt för att studera, det tror jag är klart bevarande. De regionala dialekterna kommer finnas kvar länge.

Symbol Stycke ny

Vissa fördomar lever fortfarande kvar, trots att dialekter är accepterade idag. Ofta handlar det om stereotypiska uppfattningar som lärts in och inte så mycket om dialekten i sig.
– Det handlar mer om vad den landsdelens människor har för status i allmänhet. Stockholmska tycker de flesta inte om eftersom det förknippas med makt. Sedan beror det på vem du frågar också, säger Margareta Svahn.

Klockan närmar sig sex och repetitionen går mot sitt slut. Den allvarliga stämningen har bytts ut mot leenden.
– Nästa rep blir den sjuttonde maj, med scenkläderna på. Då ska allt sitta, säger Jan-Olof Johansson.
Sällskapet Wermlänningarne kommer att fortsätta prata och bevara den gamla värmländskan så gott det går.
– Spelet kan nog fortgå tills det blir hundra år, tills 2028. Men en del ord tvingas man byta ut tror jag, säger Kenneth Larsson.

Men visst har de stött på en del fördomar om den värmländska dialekten.
– Det är väl det här med att de tror att värmlänningar är så snälla och glada jämt, säger Kenneth Larsson. Det är ju en nackdel ibland att de tror att man har ett helt lager av historier bara för att man är värmlänning.
– Fast det har vi ju, säger Jan-Olof Johansson och skrattar.
Trots fördomarna så är det självklart vilken dialekt de föredrar.
– Ja ä faktiskt litte stolt å va värmlänning, ja vet inte vad ja annars skulle vilje väre, säger Jan-Olof Johansson.  kontextruta

"De tror att värmlänningar är
så snälla och glada jämt."

jan-olof kenneth sidan av scenen red

Jan-Olof Johansson och Kenneth Larsson tar en kort paus från repetitionen.

Hör Kenneth och Jan-Olof prata om gamla värmländska ord:

      Lyssna.

Comments are closed