Det mytomspunna folket

DET MYTOMSPUNNA FOLKET

Vallonbokklar4

För 400 år sedan kom vallonerna som ett svar på en svensk järnindustri i starkt behov av ny kunskap. Trots sitt ringa antal är de föremål för fascination än i dag.

Text och foto: Felicia Green

Symbol Stycke ny

Att smälta in i det nya landet var inte särskilt lätt för Peter. Han hade kommit till Södermanland för att arbeta. Troligen var kontraktet mellan honom och den svenska arbetsgivaren redan i hemlandet undertecknat och klart. Han och hans landsmän var eftertraktade på den svenska arbetsmarknaden. Men ändå skulle det ta tid för dem att integreras i det nya landet. Språket och religionen försvårade det, liksom den i många fall starka gruppsammanhållningen. Men få av dem skulle ha det så svårt som Peter, som upprepade gånger hamnade i trubbel med det svenska rättssystemet.

 

 

 

Hon var så lik mina fastrar! Men hur var det möjligt?

Hennes steg är oväntat tysta, takhöjden till trots. Hyllmeter efter hyllmeter av all världens böcker passerar då vi går genom den luftiga hallen som nästan är helt tom på människor.

– Det här var fångarnas verkstad. Faktiskt ända fram till 90-talet, säger hon.

Annika Bergström är 59 år och arbetar som bibliotekarieassistent på Härlanda/Örgryte bibliotek som är inrymt det stora gamla fängelset vid Östra kyrkogårdens ena hörn i Göteborg.

Nu har hon lovat att hon ska berätta mer om hur hon plötsligt upptäckte sina rötter.

Nere i Kafé Kåken på markplan börjar hon att berätta. Om hur hon för bara något år sedan hade sett ett program på TV. Programmet handlade om EU och en av intervjupersonerna, en belgisk kvinna, hade fått Annika att haja till.

– Hon var så lik mina fastrar! Men hur var det möjligt? Jag är uppvuxen i Norrbotten och de släktingar jag frågade, viftade bort det hela. Men jag kunde inte släppa det, så jag var tvungen att fråga min syssling som är en hängiven släktforskare, bosatt i Bryssel.

 

Ungefär 2500 personer emigrerade till Sverige från regionen Vallonien, som i dag är en del av södra Belgien. De flesta kom under tidsperioden från slutet av 1500-talet fram till mitten av 1600-talet. På grund av det befrielsekrig som pågick mot det spanska styret hade stora områden ödelagts och skogar kalhuggits. Detta, tillsammans med försvårad export, var förödande för arbetet inom järnindustrin. Vallonerna hade en speciell smidesteknik som gav ett smidesjärn av bra kvalitet – ett så kallat vallonsmide.

I Sverige under samma tid var problemet nästintill motsatt. Järnet var vår viktigaste exportvara. Arbetskraft från Tyskland och Finland togs in och krigsfångar användes i gruvorna. Men ändå utvecklades inte järnindustrin som önskat och kunskapsnivån var inte tillräckligt hög.

– Min far släktforskade, precis som jag. Han funderade över sin tillhörighet och jag tror att han genom släktforskningen sökte ett sammanhang, berättar Annika.

Genom sin syssling i Bryssel fick Annika bekräftat att hennes aningar stämde. På sin pappas sida var hon ättling till en vallon vid namn Petter Servio. Han hade år 1654 kommit till Kengis bruk i Pajala i Norrbotten.

– Jag blev så glad när jag fick veta det! säger Annika med ett leende. Min far hade varit död sedan länge, men jag var ändå glad för hans skull. Vetskapen om sitt ursprung är nog viktigt för alla. Så det är så synd att han inte fick den pusselbiten.

Louis de Geer (1587-1652), som  ofta kallas ”Den svenska industrins fader” tog initiativet till att börja värva specialister inom järnhantering till Sverige. Det ledde till att ett nätverk av agenter skapades på plats i Vallonien som hade som mål att få kunniga arbetare att flytta till Sverige. Kontrakten signerades därefter i Sedan, Amsterdam eller i Louis de Geers födelsestad Liège. Från Amsterdam fortsatte sedan emigrationen via båt till Sverige.

Symbol Stycke ny

– Har du själv vallonkoppling? Frågar Annika plötsligt, precis som flera andra vallonättlingar gjort före henne. Jag svarar att jag inte tror det.

– Men du har ju bruna ögon, konstaterar hon.

Jag svarar lite svävande att min mamma är från Schweiz och att det kanske kan tänkas ha med saken att göra, även om jag själv är osäker på det.

Annika Bergström.

Symbol Stycke ny

En del av de vallonska arbetarna kom ensamma, andra tog med hela familjen till det nya landet. Peter får 1642 arbete vid Julita bruk i Södermanland. Troligen är hans fru Johanna med honom då han påbörjar arbetet som kolare.

För att framställa järn ur järnmalm krävs temperaturer på en bit över 1500 Celsius. För det gick det åt kolossala mängder kol för att lyckas. Peters jobb som kolare var därför att framställa kol ur ännu större mängder ved.

En stor majoritet av de valloner som kommer hit som arbetskraftsinvandring väljer att stanna i det nya landet. Men det skulle ta tid innan de blev en del av det svenska samhället.

Enligt Kjell Lindblom, tidigare ordförande för Sällskapet Vallonättlingar och författare till flertalet böcker på ämnet, tog det i alla fall fram till 1700-talet.
– Skogshuggarna och kolarna assimilerades snabbare. Men för de som bodde på bruken tog det i alla fall hela 1600-talet innan de blev helt svenskspråkiga, säger han.
Vallonerna hade en tät sammanhållning och gifte sig inte gärna utanför gruppen. Förutom språket och att de hade en annan religion, är även de svenska arbetarnas avund mot de yrkesskickliga vallonerna ett förmodat skäl till att de ofta höll sig för sig själva. På grund av isoleringen är det vanligt att ättlingarna har rötter i flera olika vallonfamiljer.

Symbol Stycke ny

Jörgen Vessman hemma i matrummet i Mölndal.

I en av flera villor i rad som mer ser ut att höra hemma någonstans i alperna än på en stilla gata i Mölndal, strax söder om Göteborg, bor Jörgen Vessman. Han är 81 år och pensionerad analytisk kemist. Han visste tidigt att han var vallonättling men genom sitt intresse för släktforskning har han upptäckt släktskap med flera vallonfamiljer på båda föräldrarnas sidor: Pierrou, Herou, Goude, Garney och Beneux.

Han berättar om hur hans pappa talade om vallonskt blod som något speciellt. Men det tycker han inte själv. För honom är det just släktforskningen och historien som är det intressanta.

– Man får en känsla för hur det var förr i tiden. Hur tufft det var, säger Jörgen där han sitter vid bordet i villans matrum. Han har dragit ut bok efter bok ur bokhyllan bakom sig då han berättat om valloner och om sitt intresse för släktforskning som började när han blev pappa på 60-talet. Böckerna ligger nu i travar på matsalsbordet men här och var sticker titlar fram: Vallonernas namn, Valloner – järnets människor och ett exemplar av vallonföreningens egen tidning Vallonättlingen.  

Symbol Stycke ny

Tio år efter att Peter har kommit till Julita bruk har han fått stora problem. Han har haft en kontrovers med sin chef Johan Ditmar och ärendet tas den 15 november upp i Kungliga Bergskollegiet i Stockholm. Peter ska enligt protokollet med ”stoora skielsordh och Undsäijelser” ha hotat att skjuta ihjäl sin chef och sedan ha brutit sig in i hans hem. Men där finner Peter inte honom, eftersom han är bortrest. Peter sätts i Nyköpings fängelse flera mil ifrån bruket. Han erkänner att han har hotat Ditmar, men med tillägget att alla bruksförvaltare är ”skellmar och Tiufwar”. Angående straff för brotten föreslår Peter själv att han ska hängas med orden: ”Lätt hängia migh, det wåndar iagh intet”.

 

”Lätt hängia migh, det wåndar iagh intet.”

Symbol Stycke ny

Veck på underarmarna, knöl i nacken, mörkt hår, bruna ögon, platt bakhuvud och avsaknad av örsnibbar. Det räcker att googla ordet vallonättling för att stöta på mängder av idéer och föreställningar om hur man identifierar en sådan.

– Det mesta är rena skrönor, säger Kjell Lindblom, som känner igen vissa av de påstådda attributen. Det finns inga utseendemässiga särdrag som man skiljer ut vallonerna. De är ett blandfolk av kelter, germaner och romare, så att det skulle finnas ett typiskt utseende stämmer inte, säger han.

Men, Kjell Lindblom säger även att valloner och vallonättlingar i viss mån kan ha mörkare drag som en följd av de romerska influenserna.

– Eftersom jag har möjligheten att göra det, väljer jag att koppla ihop mina bruna ögon med mina vallonska rötter, säger Annika i bibliotekets kafé.  Ljudnivån i den ljusa lokalen har ökat i takt med att klockan har närmat sig lunch och nu är det nästan svårt att höra henne.

Hon berättar att hennes vallonske anfader Petter Servio hade ett hetsigt temperament. Han slogs och hamnade i fängelse. Tanken på bibliotekets tidigare skepnad som ett fängelse med sina höga murar och tjocka väggar, får på något sätt hans öde att kännas närmare.

På 1920-talet kom de gamla vallonbruken att börja läggas ned på grund av konkurrens från utlandet. Många vallonättlingar tvingades då att flytta. Föreningen Vallonättlingar grundades därför i Stockholm 1938 och har i dag strax över 1000 medlemmar. Syftet är bland annat att bevara det som finns kvar av den vallonska kulturen.

Peter blir inte hängd för dödshotet, utan det beslutas att han ska ”[…] settias oppå ett skiepp och förwijsas Rijket […]” och eftersom man anser att hans söner är lika besvärliga, ska hela familjen landsförvisas med honom. Att han är ”af främmande nation” lyfts också fram. Skulle han få för sig att återvända och ställa till mer problem hotar bödelns bila.

Men av någon anledning blir det ingen förvisning av Peter och hans familj. Han släpps, men kan inte längre stanna kvar vid Julita. I januari 1654 skriver han på ett kontrakt för arbete hos bröderna Abraham och Jakob Momma på Kengis bruk i Norrbotten. Men tiden där skulle inte gå bättre än det liv de just lämnat i Södermanland.

Symbol Stycke ny

Det finns i dag över 160 vallonska namn listade hos Sällskapet vallonättlingen. Men många av dagens ättlingar bär, precis som Annika och Jörgen, inte sina släkters gamla namn. Anledningen är inte bara att de har försvunnit genom giftermål, utan även genom att släktnamnen fått ge vika för patronymikon - det vill säga ”son-namn”. Ett annat problem är att namnen stavas olika från källa till källa.

Vid tiden då vallonerna anlände till sitt nya hemland fanns ingen enhetlig stavning, utan man stavade efter vad man tyckte sig höra. Det ledde i sin tur till att alla hade sin egen stavning. Något som enligt Kjell Lindblom försvårades ytterligare av att vallonerna kom med främmande namn. Därför känner vi Peter vid många olika namn. Ibland heter han Pierre, andra gånger Peter. Ibland bär han efternamnet Servais och ibland känner vi honom som Petter Servio.

 


 

 

Symbol Stycke ny

Peter, eller Petter som Annika säger då hon beskriver sin vallonske anfader, ställer till med mer bekymmer på det nya bruket. Vid Torneå rådhusrätt i slutet av februari 1660 radas förseelse efter förseelse upp. Det konstateras att han tidigare blivit dömd till landsförvisning och eftersom han uppenbarligen inte bättrat sig, döms han återigen till att ”[…] medh ett skiepp hädhan aff rijket förskickat […]”. Han skriver sommaren 1662 en vädjan till rikskanslern. Men där upphör de skriftliga spåren efter honom.  kontextruta

 

Comments are closed