Mangans historia

NÄR MANGAN KOM TILL SVERIGE

bokhylla närbild_klar

Ända sedan 1800-talet har det funnits en fascination för japansk konst och kultur i väst, speciellt i Europa. 150 år senare är det fortfarande en inspirationskälla – men nu handlar det mest om serier. Kontext tar reda på hur mangan kom till Sverige, och talar med Sveriges första mangaförening.

 

Text och foto: Magnus von Goës Karlström

 

Symbol Stycke ny

Kungsträdgården i Stockholm, en lördag i april. Körsbärsträden står i full blom, och trots eftermiddagsblåsten är parken välbesökt. Under träden sitter en grupp människor på en filt och har picknick. Det är Mangakai som ordnat med en egen liten Hanami, ett fenomen från Japan där körsbärsblomningen är en av årets stora händelser.

Mangakai var den första svenska föreningen för ett annat stort japanskt påfund – manga och animé. Till en början var det några entusiaster som gick ihop och gjorde gruppbeställningar för att spara på fraktkostnaderna, på initiativ av Simon Lundström. I början var han inte speciellt företagsam av sig, men till slut blev det ändå en förening av det hela.
– Jag skrev utskick för hand som jag kopierade upp på universitetets kopiator. Sen fick jag reda på att det finns något som heter förening.

Det som i dag kallas för manga började tecknas i Japan under ockupationstiden efter andra världskriget. Det var på den tiden en billig underhållning med bra distribution, som inte stred mot den amerikanska ockupationens censur. Under 70-talet började det spridas till västvärlden, och under de kommande decennierna växte marknaden utanför Japan, med fler och fler serier som översattes och släpptes på andra språk.

Hanami-picknick i Kungsträdgården.

På många håll tog mangastilen även fäste hos serietecknare, och det började dyka upp inhemska serier tecknade i mangastil. Även en del amerikanska och europeiska animerade TV-serier har tagit mycket inspiration från den japanska animéstilen, bland andra Avatar: The Last Airbender.

Influenser från Japan i den västerländska konsten är ingenting nytt, utan har en lång tradition. Efter att ha varit stängt för utlänningar i 200 år tvingades Japan öppna sina gränser för handel 1863, och japansk konst började ta sig till Amerika och Europa. Det var främst under den Europeiska impressionismen som japanska träsnitt och målningar började influera konstnärer, och speciellt i Frankrike fick den så kallade japonismen ett stort genomslag. Konstnärliga grepp från de japanska bilderna som inte tidigare använts i västerländsk konst började användas runt om i Europa, och bilder i ukiyo-e-stil producerades för första gången utanför Japan.

"Tre kända skönheter", ukiyo-e träsnitt av Utamaro. Bild: Wikimedia Commons

"Tre kända skönheter", ukiyo-e träsnitt av Utamaro. Arkivbild: Wikimedia Commons

I dagens mangateckningar finns det däremot få likheter med den gamla japanska konsten. Stilistiskt går det inte att se mycket arv från 1800-talet, men när det gäller inställningen till vad en bild ska vara går det att dra vissa paralleller. Främst handlar det om att den japanska seriekonsten skiljer sig från den västerländska när det kommer till realismen i teckningen, i Japan är det mer karikatyr och stilisering än försök till fotoexakthet. Att skapa en förenklad bild är något som lever kvar sedan träsnittskonsten, som arbetade med samma filosofi – klara linjer och klara besked.

 

Simon Lundströms lägenhet, tidigare samma lördag. De långa väggarna i arbetsrummet är täckta av bokhyllor med japanska mangaböcker. I vardagsrummet står hyllor med mängder av animé på olika format. Simon tar fram och visar en mangabok från bokhyllan, bläddrar ett par sidor och skrattar medan han översätter muntligt.

Simon har arbetat som översättare från och till sedan 1998, men hade det inte som sin huvudsakliga försörjning förrän 2002. Sitt intresse för manga och animé har han dock haft med sig sedan 1986.
– Jag såg tecknad film på kabel-TV när jag var tio år gammal, och förstod senare att det var japanska serier jag hade sett. Mellan 1988 och 1991 såg jag också mycket animé på TV när jag var i Frankrike. Jag pluggade också en japanskakurs i samma veva som jag upptäckte seriehandlare, jag hittade Alvglans Bokhandel och det var kärlek vid första ögonkastet.

1992 gick Simon ut gymnasiet och började läsa japanska på universitetet. 1994 fick han ett stipendium för att åka till Japan.
– Jag var den första på Stockholms Universitet som pluggade japanska för seriernas skull. I dag är det majoriteten som gör det.

 

Symbol Stycke ny
Föreningen Mangakai, som helt enkelt betyder ”mangaförening” eller ”mangaklubb”, blev officiell i mitten av nittiotalet. Vid det tillfället var Simon fortfarande i Japan, så trots att han grundade föreningen var han inte dess första ordförande. På den tiden släpptes mycket animé på Laserdisc, ett format som var ganska ovanligt även då, och bara på japanska. För att göra det mer tillgängligt anordnade Mangakai visningar med svensktextad animé, översatt av Simon. Mellan 1995 och 1998 ordnades det tre visningar per år med en publik på flera hundra personer.
– På 2000-talet blev det tv-spel och butiker i anslutning till visningarna. Behovet av själva animévisningen fanns inte lika mycket när man kunde sitta hemma och ladda ner engelsktextade avsnitt själv. Föreningen gick i träda då.

Simon Lundström visar upp en DVD-box från sin animésamling.

Till Sverige kom manga och animé i mitten av åttiotalet, men det tog ett tag innan det verkligen fick sitt genombrott. Under 2000-talets första decennium gavs flertalet serier ut i svensköversättning, främst från Bonnier Carlsen och Egmont – däribland storsuccéer som Dragon Ball, One Piece, Ranma ½ och Naruto.
– Den allra första svensköversatta mangan som gavs ut i Sverige var när Alvglans Förlag 1985 släppte Gen – Pojken från Hiroshima. Ingenting hände då. Andra steget var på nittiotalet när vissa butiker importerade översatt manga från Amerika, från Dark Horse och Viz Media. Men den stora stöten kom kring millennieskiftet, Dragon Ball på svenska kom under sent nittiotal och gick med förlust i två år innan det slog igenom. Sen kom One Piece...
Simon plockar fram en av de svenska volymerna, som han själv stod för översättningen av, från ett skåp för att försäkra sig om årtalet.
– 2002. Animé hade sin egen väg, under mitten och slutet av åttiotalet släppte Wendros dubbade serier på hyrmarknaden. Sen kom Sailor Moon på svenska 1992. Men det var med internet som det slog igenom riktigt stort.
Han säger att Mangakai inte var delaktiga i att ta manga och animé till Sverige, men att de ändå gjorde sitt för att göra det mer känt.
– Trots allt så hade vi ju animévisningar för hundratals personer innan internet slog igenom.

En del av Simon Lundströms mangasamling.

Så småningom togs Mangakais aktivitet upp igen genom mindre, enklare möten med animévisning. I dag sker tre sådana varje vecka i Stockholmsområdet.
– Vi visar både sådant som sänds nu och någon klassiker. Vi är ett seriefrämjande för manga, men gör inte något stort arrangemang längre.

Åter till Kungsträdgården och Mangakais filt, där det diskuteras friskt. Men föreningsnamnet till trots handlar det ganska lite om manga och animé. Istället byter ämnena av varandra i rask takt, och det verkar snarare vara ett kompisgäng än en mangaförening som träffats under körsbärsträden. Det finns en sanning i det, eftersom många har varit med i föreningen under en längre tid har de blivit just ett kompisgäng som lärde känna varandra tack vare Mangakais arrangemang.

Det är något som går att se även bland de senare generationerna av mangaentusiaster. Större arrangemang lever ändå kvar. Flera föreningar har bildats i Mangakais fotspår, och som en direkt utveckling av de tidigare visningarna anordnas i dag flera större konvent runt om i Sverige varje år. Även om animévisningar fortfarande är en del av alla svenska animékonvent så har en av de främsta anledningarna till att de blivit så populära varit att det har blivit en mötesplats för de som är intresserade av den japanska populärkulturen.

 

 

Utgivningen av manga i Sverige har varit något knackig. Under en period fanns det flertalet serier som gavs ut regelbundet, men de har alla lagts ner och i dag är det bara några entusiastiska förlag som då och då ger ut en kortare serie i en eller några få volymer.
– Den snabba nedläggningen visar att det fanns ett bristande intresse hos förlagen. När det började krävas kunskap så droppades utgivningen på grund av dåliga siffror. Bonnier menade allvar när det sålde, men var rätt tafatta när det kom till marknadsföring. Egmont hade ännu mer brist på det, det var i princip SF-Bokhandeln som skötte all reklam, säger Simon.
– De gav ut utan kunskap. Intresset fanns hos redaktörerna, men de högre cheferna visste noll. När det började gå dåligt droppade de det direkt.
Simon påpekar också att det har att göra med en radikalt annorlunda marknad när det gäller böcker i Sverige, speciellt när det handlar om långa serier där det krävs att alla volymer från början finns tillgängliga.
– I Japan är det en maskin som är igång, det trycks nytt hela tiden. I Sverige har vi så dåligt system för backlogs och tryckmöjligheter, så det var inte bara en brist på intresse från förlagen. Man kan skylla på ett par olika saker, men själva intresset för manga och animé hos publiken har inte gått ner.  kontextruta

mangafakta1

 

Great_Wave_unrestored

En av Hokusais 36 vyer av berget Fuji. Arkivbild: Wikimedia Commons

 

astro-sazae

Tetsuwan Atom (Astro Boy) och Sazae-san. Arkivbilder.

Comments are closed