Körkortets historia

EN LÅNG OCH DYR HISTORIA

IGEN

 

Pengar, svett och tårar. Det är vad som krävs för att ta ett körkort år 2015. Men så har det inte alltid varit. En gång i tiden räckte det med att skicka ett brev till kommunfullmäktige, så var lappen din. Kontexts reporter tar oss tillbaka till körkortets vagga. Och så får vi följa med på en hisnande jakt efter reporterns egna körkort.
Håll i dig.

 

Text: Elinor Strand

 

Symbol Stycke ny

Mina händer lämnar svettmärken på ratten i den vinröda Volvo XC 60:n. Det värmländska landskapet svishar förbi utanför sidrutan. Hastighetsmätaren står på exakt 90 km/h. Så fort den gör en ansats att dra över 90-strecket lättar jag på gasen. Mina andetag når inte ända ner i magen, de stannar i halsen. Pulsen rusar och jag tänker på viltfaran, tresekunders-regeln, uppsikt bakåt och åt sidorna, minst var tionde sekund. Och glöm för guds skull inte att hålla koll på hastighetsmätaren. Jag slänger en blick på sätet bredvid mig och försöker läsa av min passagerare.
– När du tycker det passar kan du svänga av åt vänster och vända på lämpligt ställe, säger han torrt.
Min körlärare heter Tommy och har jobbat på Säffle trafikskola i över 20 år. I år kommer han att hjälpa ett femtiotal personer att ta sitt efterlängtade körkort. Förhoppningsvis är jag en av dem.

Om jag klarar mitt förarprov blir jag en av 100 000 svenskar som får körkort i år. I genomsnitt lägger vi 15 000 kronor på vår körkortsutbildning. Ingen billig historia med andra ord. Ett av de allra första körkorten utfärdades redan år 1902 till industrimannen Alfred Hahn i Örebro. Det kostade tre kronor.

Alfred Hahn behövde varken övningsköra eller köra upp. Han skickade helt enkelt ett brev till Magistraten, dåtidens kommunfullmäktige, som godkände honom som förare. Det kan tyckas dåraktigt att godkänna en förare utan att först ha kontrollerat om personen kan köra bil. Men på denna tid fanns inte särskilt många bilar i Örebro som Alfred Hahn kunde krocka med.

– Bilarna var mycket få och kunde knappast köra snabbare än 30 km/h på den här tiden. En mötesolycka som idag brukar sluta väldigt allvarligt, var på denna tid knappast jämförbar, säger Hans Mattsson som arbetar som expert på Transportstyrelsen.

Under 1920-talet växte bilens betydelse och ökade krav på förarnas skicklighet började efterfrågas. Det var bilbranschen själva som tryckte på.

– Bilbranschen ville ha gott ryckte, så de efterfrågade förarbevis. De ville inte att bilen skulle ses om något farligt eller störande, säger Hans Mattsson.

Alfred_hahn_kort

Alfred Hahns körtillstånd från 1902. Örebroaren fick använda ett protokollutdrag från kommunfullmäktige som körkort. Men han fick inte köra på torgdagar, då han skulle störa handeln i staden. Arkivbild: Trafikverkets museer, väghistoriska samlingarna. 

 

 

 

Symbol Stycke ny

I september år 1924 hade styrelsen i Automobilbesiktningsmännens Förening fått nog. Allt för många svenskar fick körkort trots sin “slöhet och likgiltighet” inför det ansvar för andras säkerhet, som vilade på dem som förare. Styrelsen skickade ett argt brev till sina medlemmar. Detta var innan det fanns uppkörningskontrollanter. Ville du ha ett körkort gick du till en besiktningsman. Enligt brevet hade besiktningsmännen brustit i sin uppgift och godkänt förare alldeles för lättvindigt:

 

"Styrelsen [tillåter sig] att rikta en vädjan till föreningens medlemmar att vid utövande av sitt kall behålla uppgiftens allvarliga innebörd i sikte och genom fordringarnas upprätthållande minska tillströmningen av okunniga och olämpliga förare."

brevet_ordnand

 

 

De svenska bilförarna var helt enkelt för dåliga på att köra bil, tyckte styrelsen. Och det kanske inte var så konstigt. För att få körkort på denna tid fanns inget krav på godkänd uppkörning; inte heller krävdes minst 52 rätt på ett teoriprov. Faktum var att det inte fanns något teoriprov över huvud taget. Ska vi tro styrelsens arga brev, tyckte vissa besiktningsmän att det räckte med att den som önskade sig ett körkort visade upp ett giltigt läkarintyg. Klappat och klart.

Samtidigt startades allt fler körskolor. I slutet av 1930-talet bildades Sveriges trafikskolors Riksförbund, STR. En av initiativtagarna var körläraren Bertil Gustavsson från småländska Nässjö. Han var trött på “låt-gå-attityden” som rådde vid godkännande av förare och ville att svenska bilister skulle genomgå en mer gedigen utbildning innan de fick sitt körkort. Han brann för att vägarna skulle bli säkrare och skrev kursplaner och läromedel på egen hand.

korskola_tidigt

En av Sveriges första trafikskolor i Stockholm år 1912. Arkivbild: Trafikverkets museer, Väghistoriska samlingarna.

 

Bertil Gustavssons vision har på många sätt blivit verklighet. Idag finns drygt 800 trafikskolor i Sverige och merparten av dessa är anslutna till STR. Den som vill kan fortfarande köra upp som privatist, alltså utan att ha tagit lektioner på trafikskola, men majoriteten väljer ändå att skriva in sig på en skola. 

Bo

Bo Tollbring skriver läromedel för STR. Foto: Privat

 

Bo Tollbring arbetar på STR med att skriva trafikläromedel. Han menar att anledningen till att det är dyrare och svårare att få sitt körkort idag jämfört med på Alfred Hahns tid, är att myndigheterna vill ha säkrare vägar. Utvecklingen har skett successivt, men en milstolpe som Bo Tollbring nämner är ett riksdagsbeslut från år 1997. Då beslöt en snudd på enig Riksdag att införa Nollvisionen. Målet har sedan dess varit att jobba för att minska antalet döda och allvarligt skadade i trafiken. Denna vision ställer högre krav på förarna.

– Myndigheterna lägger på allt fler obligatoriska moment på utbildningen. Dessa utgör en kostnad som inte går att komma undan, även om man kör privat, säger han.

För snart tio år sedan infördes Riskutbildning 1 som ett led i Nollvisionen. Till vardags kallas den Riskettan och är en föreläsningsdag som har som syfte att skapa mer riskmedvetna förare.

– “Jag är en del av risken”. Det är den attityden vi vill få in i förarna, säger Bo Tollbring.

ljudsignal

De röda lamporna blinkar inte på trafiksignalen vid järnvägskorsningen. Det ska inte komma något tåg. Jag minns vad jag läste i teoriboken och sänker farten ändå. Jag har precis bytt körlärare från Tommy till Lasse. Jag vill visa att jag är medveten om riskerna som finns när man kör över ett järnvägsspår. Jag minns ur teoriboken med egna ord: “Lamporna kan gå sönder och du kan överraskas av ett tåg som rusar mot dig i 200 km/h om du inte ser dig för.” En skogsdunge skymmer sikten åt höger, så jag växlar ned till ettan och krypkör fram till spåret. Jag ser åt vänster och åt höger. Inget tåg syns till. Jag tar ett djupt andetag och lyfter kopplingen, så att jag sakta kan rulla över spåret. Plötsligt börjar det blinka och tjuta. Bommen faller nästan rakt ned över huven på Lasses vita Volvo V70. Jag bromsar hårt. Mina händer lämnar svettmärken på hans ratt.

– Det är bara att backa, säger Lasse lugnt.

Jag vänder mig bakåt och gasar lätt. Men bilen kör framåt, inte bakåt.

– Oj oj, stopp, utbrister Lasse, inte lika lugn nu.

– Du glömde lägga i backen, säger han och tar över med sina egna pedaler.

Vi backar bakåt. Mitt adrenalinpåslag har skapat stora svettfläckar under armarna. Någon minut senare rusar ett X2000 förbi oss. Lasse försöker lugna ned mig med att berätta en historia om en annan elev, som kunnat sluta riktigt illa.

– Det var några år sedan nu, men vi fastnade mellan bommarna. Då blev jag faktiskt lite rädd. Men hon var helt lugn och körde rakt på bommen, som man ska, den går ju sönder då. Jag var glad att hon höll sig så lugn då, för det var inte jag, säger han och skrattar lite.

Jag nickar instämmande, som att jag kommer att undvika alla trafikfaror om jag bara lyssnar ordentligt nu.

Det slår mig att Lasse utsätter sig för livsfara, varje dag.

varning

barn

Varje år omkommer 300 personer i trafiken. Drygt 20 000 skadas, varav 3000 svårt. Det är färre än när Nollvisionen infördes och kurvorna pekar lyckligtvis nedåt. I april månad i år omkom 11 personer, vilket är den lägsta siffran för månaden sedan andra världskrigets slut. Men enligt Bo Tollbring är det svårt att säga om minskningen beror på att körutbildningen har fått fler moment.

– Det är svårt att mäta. Jag tror att det är en kombination av ökad riskmedvetenhet bland förare och att vi har fått säkrare vägar och säkrare bilar.

Samhället jobbar ständigt för att minska riskerna i trafiken. Hastigheter sänks och farliga korsningar byggs om till cirkulationsplatser. Idag är det svårt att tänka sig ett Sverige där trafiksäkerheten var snudd på en icke-fråga. Men det var faktiskt inte förrän år 1951 som vi fick en lag om om övningskörning. Utvecklingen av körutbildning har skett successivt i Sverige, och tog fart på 1950 och 60-talen. Då fick fler svenskar råd att köpa bil och behovet av trafiksäkra vägar ökade.

– På den tiden brydde man sig inte så mycket om olycksrisken. Man var mest glad att man hade råd att köpa en bil och lättare kunde förflytta sig själv och sin familj.  kontextruta

Comments are closed