Danskjävlar

KRÖNIKA

ÄR JAG EN DANSKJÄVEL?

Symbol Stycke ny

Danske skideröv. Danskjävel. Eller min favorit – Ernst-Hugos monolog från Riket. ”Tack, ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä. Här: Danmark, utskitet av kalk och vatten. Och där: Sverige, hugget i granit. Danskjävlar. Danskjävlar!”. Rabblar du den utantill blir jag bara glad. När mitt danska medborgarskap kommer på tal brukar det mötas av två reaktioner: slentrianmässigt nordiskt grannhat och/eller fascination.

Nej, jag kan inte danska. Jag har aldrig bott där och kommer nog aldrig att göra det. I mitt danska pass står det 890211-XXXX. Fyra starka tecken som säger: du är nog inte dansk egentligen va? Ändå blev jag själaglad när den härligt danskt arrogante Jon Dahl Tomasson dunkade in 2-0 mot regerande världsmästarna Frankrike i fotbolls-VM 2002. Sedan har vi alla danska saker som gör mig gosigt nostalgisk. Mordkommissionen! Faxe Kondi! Hönstartelleter! Ungsbakad leverpastej med bacon! Tuborg!

Det är kanske så det blir när man har åkt Stenafärjan mellan Göteborg och Fredrikshavn 200 gånger, spelat bort alla sina mynt på banditerna, tagit körkortet på Legoland sju gånger, praoat som lastbilschaffis på Jylland och blivit skrattad åt när kusinen Mads försöker få mig att säga rødgrød med fløde. Men jag har aldrig känt mig dansk eller svensk – kanske har det att göra med att det finns ännu en dimension. Min mamma föddes nämligen på Grönland och flyttade till Danmark som liten.

Eftersom Grönland och Danmark har ett problematiskt kolonialliknade förhållande förstår ni nog att en inuitflicka inte behandlades särskilt väl i ett industrisamhälle på 70-talet. Bara det borde väl vara en anledning att distansera sig från Danmark med ett svenskt medborgarskap.

Varför jag har haft kvar mitt danska pass i alla år är en gåta, även för mig. Jag har bara haft svårt att släppa det. Kanske handlar det om att vilja sticka ut lite. Kanske är det lathet - det har länge funkat att dra undanflykten ”Danmark tillåter inte dubbelt medborgarskap” men det går ju inte längre.

Men samtidigt har det känts för jävligt att sitta på ett medborgarskap som jag inte ens bryr mig om, medan flyktingar och nyanlända till Danmark inte fått vara en del av sitt nya land. Och att jag egentligen inte kan påverka på riktigt när det är valdag i landet jag bor i.

Mest tror jag att jag har haft kvar det för att jag vill att danskjäveln alltid ska vara en del av mig – oavsett om jag pratar danska eller inte. Eller för att det ska bli lättare att få ett potentiellt grönländskt pass i framtiden. Det sticker ju ut ännu mer.

Ja for helvede. Det är dejligt.  kontextruta

"Kanske är det fördelen med att få växa upp i Norden – det spelar egentligen ingen roll vilken land som står på passet och jag har inte behövt bry mig särskilt mycket"

Comments are closed